Caroline,
Denna diskussion handlar om en metod för fodring, stödfodring eller infodring inför vintern. Honungsförfalskning är något annat. Grunden i biodling är att binas samlande av vinterförråd kan skattas av människan. Ersätter man inte detta kommer bina att svälta ihjäl. Det finns då olika metoder att ge bina ersättningsfoder, i Sverige används huvudsakligen sacros eller derivat av detta (Bifor etc).
Det finns inget i bisjukdomslagen (SFS 1974:211 + 1995:35) som hindrar central fodring. I den följande bisjukdomsförordningen (SFS 1974:212 + 2004:1375) finns heller ingen tolkning av att det skulle vara förhindrat.
Det har av hävd ansetts som ett riskbeteende men jag är beredd att påstå att välfodrade bin (och utslitna sommarbin) är till fördel för ett samhälle och därmed god biskötsel. Som tillsynsman ser jag varje år svältande och sjuka bin som blir utrövade, detta är ett riktigt riskbeteende. Amerikansk yngelröta sprids främst genom rövad honung i kaka. I vettigt utförd central fodring finns inte denna risken.
Baserat på vad kanadensare gör har jag framgångsrikt stödfodrat avläggarbigårdar (en bra bit ifrån grannar) efter slutskattning+infodring av produktionssamhällen. Avläggare drar och ynglar längre, de är även stora nog att hålla röveri borta. Fodraren står 100 meter bort för att slita ut sommarbin. På våren gör jag det inte då risken för honungsförfalskning och pluggat yngelrum är för stor. På hösten vill jag att de ynglar länge och sedan pluggar igen. Då blir det inget överblivet foder i matare. Alla har även insatsfodrare med fuktat socker. Jag ser detta som ett led i bihälsoarbetet med friska samhällen.
